Texten i denna blogg är ett utdrag ur ett tal om Åke Leander, som tidigare direktören i Föreningen Norden, Åke Landqvist, höll i Umeå 2003 i samband med föreningens fullmäktigemöte:
"Integrationen i Norden har ungefär 50 år på nacken och är en produkt av efterkrigstiden. Ett nordiskt reformverk omfattande passfrihet, fri och gemensam arbetsmarknad, social trygghet och kultursamarbete har byggts upp. Detta innebär att det idag finns stora grupper av människor med små men högst konkreta erfarenheter av nordiska kontakter. Inhämtade i arbetslivet, via företagssamarbete, inom folkrörelserna, under turistresor, idrottsutbyten och studier. Kanske också genom giftermål eller regelrätt nordisk emigration till ett grannland.
Detta flöde av människor finns runtomkring oss utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det är bara"vardagsnordismen". I mitt eget närområde i en småländsk glesbygd räknade jag häromdagen fram en handfull personer som nyligen fått nordiska stipendier och några företagare med egna export- eller importaffärer med Norden.
Därtill en flock konstnärer som i olika sammanhang sökt sig till grannländerna för kultur- och målarupplevelser. Två översättare som sitter i stugor och översätter till och från nordiska språk och en mycket duktig naturfotograf med Norden som specialitet. En liknande inventering på andra orter skulle ge samma resultat. Om det är så att det realiter stundom råder en viss ide´torka inom programutbudet här och där i lokalavdelningarna kan man räkna med att många personer med relativt enkla nordiska praktiska erfarenheter gärna kommer och berättar om dessa.
De kommer att kunna ge sina egna vardagliga bilder av livet i grannländerna. Jag är säker på att de kommer att presentera en spännande nordisk mosaik på dessa möten. Det är som ni förstår en liten variant av det som en gång kallades "gräv där du står!"
Den viktiga kunskapen har man ofta alldeles inpå sig. Och inte kommer de här kåsörerna att kosta skjortan för lokalavdelningen - utöver kaffet och den lilla bullen. För det gäller ju att levandegöra att vi trots allt har en nordisk folklig gemenskap som i vår tid avsöndrat så många intryck och engagerat så många människor. Något höst- eller vårprogram med "vardagsnordism"skulle kunna lysa upp lokalavdelningens ide´verksamhet och bevisa att namnet Föreningen Norden har en reell innebörd. Och vem vet. Kanske skulle det ge lite mer nordisk meningsfullhet än att titta på den egna hembygdens runsten."
(...)
Åke Leander ansåg att facklitteraturen normalt förmedlade en alldeles för snäv bild av tillståndet i våra nordiska samhällen. Sannare, men också mer kritiskt prövande, var skönlitteraturen med dess större spännvidd att fantasifullt gestalta och belysa även samhällets skuggsidor. En ärlig författare skyggar inte för att också tränga bakom de färggranna kulisserna och granska bakgårdarna.
Inte ens det som planeras och sker i Norden och utförs i det nordiska samarbetets namn får vara skyddat för kritik. En farlig tradition kan lätt utvecklas: det överdrivna samförståndet eller om man så vill, övertron på den nordiska harmoniläran. Att undvika motsättningen, konflikten, problematiken, gör det svårare att organisera våra samhällen på ett bra sätt, blir budskapet. Skönlitteraturen behöver alltså, så som Åke Leander önskade, ständigt lyftas fram och stimuleras till att ge en realistisk uttolkning av den nordiska människans livssituation."
(tal av Åke Landqvist)