Det engelska språket har en sällsynt hög status i de nordiska länderna. Det är förstås en fördel, eftersom engelska är på väg att bli ett världsspråk. Kanske inte i den takt vi föreställer oss, men med våra språkkunskaper kan vi kommunicera med åtminstone en femtedel av världens befolkning. Och den siffran ökar.
Det nordiska utbildningsväsendet är ett bra exempel på engelskans status. Andelen lektioner som genomförs på engelska i gymnasieskolor, högskolor och universitet är högst i Europa (om man bortser från länder där engelska är modersmål). På svenska universitet är det inte längre ovanligt med en svenskspråkig lärare, svenskspråkiga studenter – och en engelskspråkig föreläsning.
Kanske är det just engelskans höga status som gör att svenska politiker så gärna talar engelska när de kommer utanför Sveriges gränser. När EU:s finansministrar samlades till finansministermöte härom året var Anders Borg ensam om att välja bort sitt modersmål. Han talade engelska istället för svenska – och med tanke på att hela mötet tolkades kan man fråga sig varför. Kanske tycker Anders Borg att han kan engelska på samma nivå som svenska, men i så fall har vi en sällsynt språkbegåvad finansminister. Det stämmer dessutom inte överens med den uppfattning EU:s översättare har. De har vittnat om att den engelska som svenska EU-parlamentariker använder är svår att översätta, just för att den innehåller fel och brister. Hur översätter man ett språk som bara nästan är rätt?
Att ett andraspråk bara blir nästan rätt är ett tungt argument för att stärka de nordiska språken i Norden. I Skandinavien kan vi faktiskt tala vårt eget språk och ändå förstå varandra. Vi kan förmedla precis det vi menar, utan att dribbla bort oss i grammatiska fel, oprecisa uttryck och förlorade nyanser.
Det vore illa om den förmågan gick förlorad, men tack och lov finns det många sätt att förhindra en sådan utveckling. En satsning på grannspråkundervisningen i skolan, ett utvecklat TV-samarbete, en tätare nyhetsrapportering från de nordiska grannländerna och fler folkliga utbyten mellan länderna är bara några exempel.
När grundskolan reformeras nästa år är det glädjande att det nordiska innehållet ser ut att få en starkare ställning. Till stor del beror det på att Föreningen Norden har varit framgångsrika i sin argumentation och bidragit med både konstruktiva och konkreta förslag. Knappast någon kan ha invändningar mot att skolbarn får lära sig mer om sitt närområde och sina grannspråk. Dessutom finns det anledning att tro att relativt små insatser kan ge stora resultat. Att det inte krävs särskilt mycket träning för att förstå norska eller danska har 60 000 svenska ungdomar i Oslo redan upptäckt – eller, för all del, den dryga miljon svenskar som bänkar sig framför Skavlan varje fredagskväll. Kanske tar det emot i början, men snart märker man att det går att förstå norska utan problem. Det borde skoleleverna också få möjlighet att upptäcka.
Till sist: det är förstås bra att vi i Norden är duktiga på engelska. Men vi får inte drabbas av hybris och tro att vår engelska är lika bra som vår svenska. Vårt eget modersmål är ju ett fantastiskt verktyg så fort vi måste nyansera samtalet – till exempel uttrycka tvivel eller säga ifrån utan att någon tar illa upp. Och för att kontakterna med våra nordiska grannar ska berika oss också i framtiden kan de nyanserna bli nog så viktiga.
Fredrik Harstad