Satt på en konferens med representanter för Sveriges fem minoriteter samlade under samma tak, för några veckor sedan och agendan var samarbete. Med de iakttagelser jag gjorde då, kände jag att ett inlägg vore på sin plats. Det var både intressant och nyttigt med detta möte och det skulle behövas fler sådana. För att jag tror att fler möten mellan våra nationella minoriteter skulle stärka våran ställning och självkänsla. En öppenhet att våga bjuda in andra. Jag skulle själv gärna se att kulturen tog ett sådant grepp att föra samman de olika grupperna via scenen. Det ger möten både på scenen och för publiken. Det ger uppslag och inspiration att se hur andra har gjort/gör.

Området är Tornedalen där jag verkar som kulturarbetare. Där pratas meänkieli vilket är ett av minoritetsspråken sedan år 2000, det är ett faktum. Vi har länge jobbat för att stärka språkets ställning, självkänslan hos människorna. Det har varit viktigt för folk i området att diskutera om språkets vara eller inte vara.  Men jag tror det är dags att ta nästa kliv, att föra ut språket från Tornedalen och låta ett språk söka sitt folk och bjuda in även ummikot, alltså inte meänkieli talande för spännande och kul möten. Låt kulturen bli en mötesplats mellan våra minoriteter och alla som vill vara med. Det finns idag ett intresse och nyfikenhet på vilka dessa kulturer är och vad det gör. Inom varje minoritet finns idag musik, teater, dans m, fl. uttryck som skulle kunna sättas på scen med någon deltagare från varje grupp.

Det tror jag är en bra start på ett vidare samarbete och ett första steg för fina möten.
              
Kulturen är ju den perfekta mötesplatsen för att skapa och sprida denna samhörighetstanke. Den är också perfekt för språkrevitaliserng bland ungdomar och även vuxna, att satsa på kulturen det är den bästa dörröppnaren som finns.

Jan Johansson
Kulturarbetare