Tvåspråkigheten i Finland har alltid varit föremål för diskussion och även för ifrågasättande från olika håll. Under denna höst har debatten varit hetare än någonsin och krafterna som vill förtrycka svenska språket i Finland har fått medhåll direkt från regeringshåll i Finland. Det rimmar illa med grundlagen, språklagen, Helsingforsavtalet och den finländska ambitionen att verka globalt. Den närmaste regionen globalt sett för Finland är Norden och svenska språkkunskaper är därför i högsta grad behövliga!
Statsminister Mari Kiviniemi (c) sade i en intervju i Hufvudstadsbladet den 9 september att hon saknar argument för att fortsätta arbeta för obligatorisk svenskundervisning i finska skolor. Kiviniemi uttalade sig i en helt annan riktning när hon i somras, som nybliven statsminister, gjorde sitt första statsbesök i Sverige. Den inställning som Kiviniemi gett uttryck för senare är samtidigt ett ställningstagande emot det nordiska samarbetet och en strävan efter att isolera den finska befolkningen språkligt och kulturellt.
Helsingforsavtalet, som samtliga nordiska regeringar har förbundit sig till, föreskriver i artikel 8 att undervisningen i alla nordiska länder ska omfatta undervisning i de övriga nordiska ländernas språk, kultur och allmänna samhällsförhållanden.
I en statusrapport från den nordiska språkdeklarationen, som lades fram på Nordiska rådets session i Stockholm i oktober 2009, kan man läsa att alla de nordiska länderna utom Sverige har gjort extra insatser för att främja kunskaperna om de nordiska språken. Hur stämmer detta för Finlands del med statsminister Kiviniemis uttalande?
För drygt ett år sedan, 28 september 2009, skrev fredspristagaren Martti Ahtisaari en debattartikel publicerad i Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet: ”Jag har genom åren följt och deltagit i debatten om svenskans ställning i Finland. Jag ser nu med oro på den växande negativa inställningen till vårt andra inhemska språk.” Ahtisaari menar att även om både finskan och svenskan officiellt är likvärdiga språk i Finland så har landet de facto övergett sin tvåspråkighet. Ahtisaari hävdar att det inte endast handlar om kultur och identitet – ”vi finskspråkiga har konkret nytta av det, vare sig vi jobbar för Nokia i Danmark eller studerar juridik i Oslo. Svenskan är vår vän – inte vår fiende, konstaterar Ahtisaari.”
Våra språk behöver brukare och företrädare! Martti Ahtisaari är en av dessa företrädare. Också Finlands förre statsminister Paavo Lipponen (sdp) var och är en ivrig förespråkare för undervisning och användning av svenska språket i Finland. Svenska folkpartiet i Finland med minister Stefan Wallin i regeringen, har som huvudsaklig målsättning att verka för finlandssvenskarnas behov och rättigheter. Även socialdemokraterna och vänstern i Finland har svenskspråkiga avdelningar som driver dessa frågor, men sanningen att säga blir rösterna allt svagare – i alla partier. Samlingspartiet krävde med ytterst knapp majoritet på sin partikongress i juni att svenskan inte längre ska vara ett obligatoriskt språk i finska skolor.
Vågar ingen stå upp och försvara finlandssvenskarna längre? De är till antalet en minoritet men deras språk är ett av Finlands två nationalspråk. Och detta är en tillgång. Också för finskspråkiga och deras möjligheter att delta i det nordiska samarbetet.
Genom Nordjobb har Föreningen Norden under mer än 20 år erbjudit nordiska ungdomar sommararbete i ett annat nordiskt land. Finländska ungdomars intresse för arbete i Sverige är stort och i år har 190 finländska ungdomar kunnat erbjudas sommarjobb i Sverige. Med någon kunskap i svenska och en strävan efter att förkovra sig ytterligare kan det finnas möjlighet att få ett okvalificerat jobb. För mer avancerade jobb krävs dock bättre kunskaper i svenska. Många nordjobbare har, efter en sommar i Sverige, förbättrat sina kunskaper i svenska språket påtagligt och har genom denna utveckling fått tillgång till kultur och upplevelser som annars hade gått dem förbi. Det kan inte vara finska statsministerns önskan att eliminera dessa möjligheter!
Jag är övertygad om att den finskspråkiga befolkningen i Finland inte ser fram emot att leva i ett språkligt reservat. Många ser tvåspråkigheten som en tillgång och sätter sina barn i finlandssvenska skolor.
Statsvetaren Jan Sundberg menar (DN den 9 september 2010) att det finns strömningar i alla partier i Finland som ser svenskan som ett hinder för utveckling mot en enspråkig monokultur. Är det en enspråkig monokultur man strävar efter? Finland har alltid kännetecknats av att ha två nationalspråk. Nu ifrågasätter statsminister Kiviniemi svenska språkets juridiska ställning och säger dessutom att hon känner sig besviken. Vem har gjort henne besviken?
Det kan man undra, men hellre en besviken statsminister än ett stort svek mot en hel nation – och i förlängningen ett stympande av det nordiska samarbetet!
Britta Nygård
St f generalsekreterare
Föreningen Norden