Hösten 2009 skrev historikern och samhällsvetaren Gunnar Wetterberg en debattartikel i Dagens nyheter. Den publicerades samtidigt med att Nordiska rådets session pågick i Stockholm. Tidpunkten för ett nordiskt genomslag kunde inte ha varit bättre vald.
Artikeln handlade om den djärva tanken att de nordiska länderna skulle gå samman och bilda en nordisk förbundsstat.
Politiker som deltog i NR-sessionen ”protesterade” med undflyende kommentarer som ”intressant men orealistiskt”. Statsministrarna avfärdade det hela som en omöjlighet och inget att diskutera.
Wetterbergs utspel var dock så intressant att DN bad honom skriva en uppföljningsartikel och enligt författaren själv har han aldrig blivit så uppmärksammad för något han tidigare gjort.
Nordiska rådet kunde inte nonchalera frågan som Wetterberg tog upp och gav honom därför uppdrag att skriva en debattbok, Förbundsstaten Norden. Ett seminarium om boken och ämnet hölls i höstas i samband med NR-sessionen i Reykjavik, men frågan var och är för brännande för att tas med på Nordiska rådets officiella dagordning.
Föreningarna Norden har kommit med inspel till Nordiska rådet om att vi önskar få en parlamentarisk utredning i ärendet. Om det inte blir av så kommer föreningarna själva att sätta igång ett utredningsarbete.
Årsbok 2011 och Den nordiska modellen.
Föreningen Norden hakade på bokutgivningen och valde Förbundsstaten Norden som sin årsbok 2011. Det är en skrift med mer innehåll än utseende, en tunn skrift i all enkelhet. Den lämpar sig utmärkt för studiecirkelverksamhet och för möten och samtal på olika sätt. En studiehandledning har också tagits fram genom föreningens samarbete med studieförbundet Vuxenskolan. Ett utmärkt material att använda sig av för alla för att se var man själv står i synen på den egna nationen och omvärlden.
Utöver detta har en skrift, The Nordic Way, tagits fram av organisationen Global Utmaning och där har föreningen fått möjlighet att medverka med sin logga på baksidan. Skriften är framtagen för och presenterad vid det världsekonomiska forumet i Davos i slutet av januari. Skriften är skriven på engelska och innehåller två artiklar, en av Klas Eklund som heter Nordisk kapitalism: Vad har vi lärt oss? Och den andra av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som heter Social tillit och radikal individualism, paradoxen i den nordiska kapitalismens hjärta. I internationella jämförelser återfinns de nordiska länderna ofta långt fram och författarna till The Nordic Way har försökt undersöka vad detta kan bero på, finns det en nordisk modell och är det något som kan överföras till andra länder.
Inom föreningen ansåg vi att The Nordic Way var så intressant att den kunde vara ett redskap i det fortsatta tänkandet och studiearbetet om det framtida Norden utifrån skriften Förbundsstaten Norden och därför översatte vi den till svenska, då heter den Den nordiska modellen.
Om det finns en nordisk modell, vilket vi ofta påstår, bör det vara en god förutsättning för att påbörja något som blir ett utökat nordiskt samarbete, något slags nordisk förbundsstat eller vad man vill kalla det.
Det finns stoff att fördjupa sig i, mer eller mindre, och oberoende av hur man hanterar materialet är det värt att reflektera över.
Några tankar
I Nordens tidning nr 2/2010 skrev jag en ledare om Norden i olika tider. Jag gick tillbaka i våra arkiv och tittade på vad som skrivits och sagts inom Föreningen Norden och det var mycket som tangerade det resonemang som Wetterberg för idag. Under andra världskriget debatterades en nordisk förbundsstat mycket livligt. Föreningen Norden gav ut egna skrifter om detta, bl a Rolf Edbergs I morgon Norden som var av stor betydelse vid tillkomsten av nordisk passfrihet, gemensam nordisk arbetsmarknad och nordisk social trygghetskonvention. En skrift som gavs ut på förlaget Natur och kultur hade till och med namnet Nordens förenta stater.
Föreningen Norden tillkom efter första världskriget då behovet av nordisk sammanhållning var starkt och många såg fördelarna i en nordisk samsyn och behov av öppna gränser för friare rörlighet för varor och tjänster. Efter andra världskriget var också den nordiska sammanhållningen stark och det yttrade sig bl a i vänortsverksamheten som i viss mån under en tid fick karaktären av biståndsarbete. Dessa nordiska vänortskontakter har levt vidare som starka och odiskutabla – ända till de senare åren när finansieringen blivit ett problem och kommunsammanslagningar äventyrar tidigare kontakter. Men, det är en annan diskussion.
I samma nummer av Nordens tidning, 2/2010, finns också en intervju med Gunnar Wetterberg. Han kallar sin idé en ”realistisk utopi” och ser det som en möjlighet att lyfta det nordiska samarbetet till en öppen diskussion för att hitta nya möjligheter.
Till skillnad från förr kan man idag på en nordisk nivå diskutera alla samhällsområden, om viljan finns. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken har det tidigare inte varit möjligt att föra diskussioner om detta på ett nordiskt plan. Givetvis finns det spärrar även idag eftersom nationerna inte blandar sig i varandras inre angelägenheter. Då gäller det att göra det till gemensamma angelägenheter. Även miljöfrågor och människohandel är per definition gränsöverskridande och endast genom samverkan i Norden och över Nordens gränser kan man hitta lösningar.
Kring de säkerhetspolitiska frågorna kom det i februari 2009 en rapport skriven av Thorvald Stoltenberg. Rapporten innehåller tolv konkreta förslag till nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete. Han föreslår även som en trettonde punkt att de nordiska länderna ska ingå en säkerhetspolitisk överenskommelse om att bistå varandra i kris eller krigstid. Just den sista punkten är ett uttryck för nordisk samverkan på ett mer övergripande och förpliktigande plan.
Språk och minoritet
Jag har fått intressanta kommentar, framför allt på Facebook där många skribenter finns idag, kring tanken om en nordisk förbundsstat, i vidare mening om ett fördjupat nordiskt samarbete. På svenskt håll i Finland säger man att det skulle vara lösningen på attacken mot finlandssvenska språket, då skulle finsktalande få känna på hur det är att vara i minoritet! I Finland pågår för närvarande en hetsig språkdebatt. Statsminister Mari Kiviniemi har officiellt gått ut med att hon anser att grundlagen ska ses över beträffande de två nationalspråken. Hon har även föreslagit att de östra kommunerna i Finland ska få välja ryska som första främmande språk istället för svenska. Tack och lov verkar kommunledningarna vara av klokare slag. Finlandssvenskarna ser det som naturligt att ha en övergripande nordisk institution och jag vågar mig på att gissa att även finnarna har en stark nordisk identitet när det kniper. Det är inte mer än 200 år sedan Finland och Sverige var ett rike och under den ryska tiden behöll Finland den svenska samhällsadministrationen. Vi är alltså mer lika än olika som nationer och har mycket att vinna på utökat samarbete.
Beskickningar
I Dagens nyheter den 14 februari föreslås på ledarsidan att de nordiska länderna ska samordna sina beskickningar i utlandet. Tendensen är att de nordiska länderna flyttar sina resurser till de nya ekonomiskt intressanta marknaderna. Finlands ambassad i Stockholm drar in kulturrådstjänsten till förmån för Kina. Norska ambassaden drar in en tjänst p g a omprioritering och Islands ambassader har också ett rejält sparbeting. Sverige har dragit in ambassaden i New York. Om man behöver omprioritera är det nu ett utmärkt tillfälle att samordna de nordiska beskickningarna. Det kan vara ett led i det utökade nordiska samarbetet att uppträda som en tydlig region med en röst i världen, en bit på väg i unionstänkandet.
Vem ska då leda detta?
Varför inte Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet! Varför inte ge dessa ett utökat uppdrag. Som det nu är sker en massa goda samtal och det tas kloka beslut som det ofta råder koncensus kring. Problemet är bara att varje NR-beslut ska behandlas och beslutas om i respektive parlament innan det kan bli verklighet. Med andra ord tar det för det första lång tid och för det andra faller det om något land inte godkänner förslaget. Helsingforsavtalet, som antogs 1962 och som ses över regelbundet, är det dokument som styr de nordiska ländernas nordiska samarbete. Som medborgare och som organisation, i vårt fall Föreningen Norden, är det viktigt att hela tiden påminna om avtalets överenskommelser så att länderna lever upp till vad de sagt. Redan i Helsingforsavtalet finns en god början till det som skulle kunna bli ett framtida styrdokument för Förbundsstaten Norden.
Frågan om vem som skulle bli president eller kung, är mer en kuriositet. Naturligtvis måste det vara en president, det handlar ju om demokratier och Nordiska rådets ordförande kallas redan nu president!
Som jag ser det, när jag blickar in i kristallkulan, kommer man ha kvar de nationella ledningssystemen för de regioner länderna kommer att bli i en union eller förbundsstat. Den övergripande byggnaden finns redan nu och rent praktiskt och givetvis politiskt är det bara att flytta över fler uppgifter till Nordiska rådet och utöka deras mandat.
Sammanfattningsvis
Det viktiga är inte vad vi kallar det framtida Norden. Det viktiga är att vi åstadkommer ett utökat nordiskt samarbete som kan göra underverk när det gäller gränshinder. Ett samarbete som underlättar för människor att röra sig över gränserna och att kunna se det som, för att citera Eleonor Lilliehöök, styrelseledamot i Föreningen Norden, ”att gränserna övergår från att vara gränser mellan olika länder till att bli endast rågångar mellan olika ägor i en gemensam uråldrig kulturbygd – Norden”. Detta kan man läsa redan 1941 i Norden – årsbok 1941.
Britta Nygård
St f generalsekreterare