Årets World Economic Forum i Davos andades optimism och oro på samma gång. Optimism från näringslivet som såg att världsekonomin vänt uppåt och pessimism från analytikerna som tog fasta på de betydande risker som ligger inbyggda i de stora obalanserna, växande offentliga skuldberg och hög arbetslöshet.
Politikerna i Davos verkade snarast befinna sig mittemellan hopp och probleminsikt, utan att ge några tydliga besked om hur riskerna och obalanserna ska hanteras framöver. Om de inte visar mer handlingsförmåga är risken/möjligheten stor att fler ledare råkar ut för olika varianter på det som just nu händer i Egypten och Tunisien.
Den franske, politiske kommentatorn Dominique Moïsi har konstaterat att kombinationen av rädsla i väst och förödmjukelse i t.ex Mellanöstern och Nord-Afrika är livsfarlig. Vad världen behöver är hopp och förmåga att samarbeta om lösningar.
För mig inger det nymorgnade intresset i Davos bland både näringsliv och ekonomer för sociala förhållanden och de växande inkomstskillnaderna i världen hopp: Samhällena – både inom OECD och inom tillväxtregionerna - riskerar att glida isär; Sparandet bland de rika göder bubblor och spär på de kraftiga kapitalflödena samtidigt som en alltför svag efterfrågan på varor och tjänster ger en skakig grund för återhämtningen. Om en fattig får tusen mer i lön går det till efterfrågan men om en rik får det blir effekten inte densamma. Redan Henry Ford konstaterade att arbetarna på hans fabrik måste få anständiga löner så att de har råd att köpa de bilar som man tillverkade.
Det är när det socialt önskvärda möter det som är ekonomiskt förnuftigt som det börjar det hända saker. Som när näringslivet i Sverige behövde utbildad arbetskraft, utbildningen byggdes ut och kvinnorna tilläts ta större plats.
Det är i ljuset av detta som man ska se det stora intresset idag, för Norden och Sverige som modell. Jämfört med många andra har vi lyckats bra med att förena en god och stabil ekonomi med livskvalitet och välfärd för många. Det har varit en lång resa, som byggt på att en stark stat kunnat ge människor rätt till utbildning, arbete och välfärd utan beroende av patriarkala system. Om detta skriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh i den skrift som Föreningen Norden i samarbete med Global Utmaning har tagit fram inför årets Davos, med stöd av Investor och Nordiskt Ministerråd (obs hänvisa till The Nordic Way länk.) Världens högsta skatter kan förenas med att vara bäst i klassen i marknadsekonomi. Denna skrift har vi nu översatt till svenska så att den lättare ska kunna användas i Föreningen Nordens studiecirklar och på möten.
MEN – och det är ett stort men, om vår starka position ska försvaras krävs ständiga reformer och anpassning till en förändrad verklighet. Det farligaste som finns för utvecklingen - av en individ, företag, region eller land - är att bli alltför belåten med sig själv. Sverige har tappat mycket i utbildningskvalitet och vi utnyttjar inte våra starka statsfinanser för att investera i långsiktig konkurrenskraft. Ett exempel är järnvägen. Där har vi ett område som vi dessutom behöver samarbeta nordiskt om, främst med den norska regeringen och myndigheterna. Där är det ofta ännu sämre ställt, till stor nackdel för förbindelserna och samarbetet mellan våra länder.
Om hoten mot världsekonomin ska avvärjas krävs dessutom ett starkt engagemang från svensk och nordisk sida för globala lösningar och samarbete. Vi är tillsammans världens 10:e största ekonomi och kan inte fortsätta att gömma oss bakom att vi är små och betydelselösa. Två utrikesminstrar (Gahr Stöhre och Stubbs) har anammat Föreningen Nordens förslag om en nordisk plats i G20.
Med det starka varumärke som Norden är skulle vi bli lyssnade till både som enskilda nationer och, i ännu högre grad tillsammans. Jag ser inte att vår politiker verkligen försöker göra en skillnad för världen och för Europa. Kan det vara så att våra ledare saknar visioner och vilja att ta ansvar?
Kristina Persson
Ordförande för Föreningen Norden