Per T Ohlsson uttrycker i sitt opinionsinlägg i Sydsvenskan 10/11 en klar skepsis till Gunnar Wetterbergs tankar om en nordisk förbundsstat. Ohlsson skriver bl.a. ”Glöm Norden. Sveriges väg till reellt inflytande går – idag och i framtiden – genom EU.” Ohlsson förklarar enligt honom svårigheten med en sådan förbundsstat genom flera olika exempel. Bl.a. frågar han sig hur en sådan union skulle kunna se ut när de nordiska länderna har så olika utrikespolitiska förhållanden till omvärlden med två länder utanför EU och Sverige och Finland utanför Nato.

Naturligtvis bör man i en diskussion om en möjlighet till ett skapande av en nordisk förbundsstat fokusera på både möjligheter och svårigheter och inte som Ohlsson förkasta idén enbart för att man lyckats identifiera diverse problemformuleringar. När nationalstaterna med bl.a. Italien och Tyskland i spetsen bildades under 1800-talet så hade nationalistiska strömningar säkerligen lett till ett bildande av en nordisk union redan då om det inte hade legat i den rådande världsmaktsordningens intresse att så inte skulle bli fallet. Ohlsson beskriver själv hur dessa strömningar, även kallade skandinavismen, bl.a. resulterade i en myntunion mellan Sverige och Danmark dit Norge anslöt sig 1875. Internationell stormaktspolitik interfererade alltså denna gång med eventuella nordiska sammanslagsplaner precis som under en stor del av 1900-talet men efter järnridåns försvinnande är det storpolitiska läget ett annat och nya möjligheter har öppnats.

Per T Ohlsson skriver vidare att ”Idén om en specifik nordisk gemenskap bottnar i dunkla föreställningar om etnisk och kulturell homogenitet som är djupt problematisk i dagens globaliserade värld.” Detta känns som ett litet överdrivet uttalande då det bevisligen fungerar att hålla ihop stater med olika folkgrupperingar som har betydligt mindre gemensamt än de nordiska folken. Titta på Italiens och deras kamp sedan 1861 för att skapa ett italienskt folk och en nationell enhetskänsla. Syditalienare och norditalienare är än idag mycket olika i många avseenden. Jag skulle säga att vi har betydligt större chans att lyckas med ett enande i Norden då vi redan innan enandet naturligt identifierar oss med varandra i många avseenden. Och som Ohlsson själv påpekar är 42 % av Nordens invånare positiva till en sammanslagning av länderna.

Naturligtvis är resan till genomförandet av en nordisk förbundsstat kantat av svårigheter men förutsättningarna för att hitta gemensamma lösningar är goda bara vi vågar tro på att det är möjligt. Gunnar Wetterberg går i sin årsbok från Nordiska Rådet ”Förbundsstaten Norden” sakligt igenom möjliga vägar för att inom alla samhällsområden finna dessa lösningar eller kompromisser. Samtidigt påpekar han att vi nu är inne i en kritisk fas då de nordiska länderna är på väg bort från varandra på olika sätt och ska vi ha en realistisk chans att skapa en förbundsstat så måste ett sådant arbete påbörjas nu. Kanske leder detta arbete inte ända fram men vi måste åtminstone våga försöka.

Slutligen så är det en vanlig missuppfattning att man skulle behöva välja mellan Norden och EU precis som om de två skulle stå i ett motsatsförhållande till varandra. Idag har alla de nordiska länderna tillgång till EU:s inre marknad antingen genom medlemmar i EU eller genom EES-avtalet. En regionalisering av Europa är den väg som EU både spår och arbetar efter. Ett enat Norden skulle kunna vara en naturlig region och ett europeiskt föredöme som visar vägen i ett framtida EU.

2010-11-30 / Fredrik Jakobsen, Föreningarna Nordens Förbund